Debatt om ersättning till hiv- och hepatit C-smittade blödarsjuka

 Över 400 blödarsjuka i Sverige har drabbats av hepatit C och cirka 100 har fått hiv genom användning av läkemedel, så kallat faktorkoncentrat, som tillverkats av blodplasma. När katastrofen inträffade för cirka 20 år sedan fanns inte kunskapen om att dessa virus kunde spridas via läkemedel. Numera tillämpas metoder som säkerställer att faktorkoncentrat inte innehåller hiv- eller hepatit C-smitta.
Faktorkoncentraten kom på 1970-talet, vilket förändrade situationen drastiskt för många blödarsjuka. Läkemedlen innebar att livshotande blödningar förhindrades och att ett liv utan fysiska handikapp blev möjligt.
Men på 1980-talet drabbades de blödarsjuka hårt av hiv och hepatit C som överfördes via de livsnödvändiga läkemedlen. Många är dessutom besvikna på det bemötande de fått i efterhand, den ersättning som betalats ut och bedömningen av vilka som varit berättigade till ersättning.
Det har förts en debatt om hur de blödarsjuka behandlats, vilken kompensation de har fått och vad man kan göra för att ge bättre stöd till människor som drabbats av läkemedelsskador i framtiden. (Se även statsrådet Ylva Johanssons svar på interpellation om läkemedelsförsäkringen.)
Även om det inte räcker för att kompensera lidandet, så har stora belopp betalats ut. Ersättningen till hiv-smittade blödarsjuka, i form av olika engångsbelopp för den psykiska skada som smittan innebar, uppgick till mellan 270 000 och 350 000 kronor per person. I de fall där den smittade utvecklade aids betalades ytterligare ersättning ut, upp till ett belopp av två miljoner kronor. Det var på den tiden den maximala ersättningen som kunde erhållas av försäkringen. Om den smittade avled av aids och de anhöriga var beroende av hans/hennes inkomst fick de anhöriga ersättning för sin försörjning i form av livränta. I fem fall utbetalades ersättning till personer som smittats i sin relation med hiv-drabbade blödarsjuka, s.k. tredjemansskada.
Ersättningen till de hepatit C-smittade har varierat, beroende på hur allvarlig blödarsjuka patienterna haft. Enligt den s.k. skälighetsbedömningen i Läkemedelsförsäkringens villkor betalas ersättning inte ut om grundsjukdomen anses vara svårare än den skada som läkemedlet gett upphov till. Skälighetsbedömningen har kommit till mot bakgrund av att de flesta läkemedel medför risk för biverkningar. Om man har en allvarlig grundsjukdom bedöms det som rimligt att man får tåla en högre grad av biverkan än om man har en lindrig grundsjukdom.
Milt blödarsjuka som drabbades av hepatit C genom läkemedel fick ersättning enligt Läkemedelsförsäkringens normala regelverk medan moderat till svårt blödarsjuka inte var berättigade till ersättning. Blödarsjuka kan leda till döden om sjukdomen inte behandlas och bedömningen var att de moderat till svårt blödarsjuka var så beroende av läkemedlen att de fick acceptera en högre risk för biverkningar.
Men de moderat till svårt blödarsjuka blev ändå inte utan ersättning. Den samlade läkemedelsindustrin i Sverige fattade år 2001 beslutet att betala ut ett engångsbelopp på 250 000 kronor som ersättning till alla då levande som smittats med hepatit C genom läkemedel. Till skillnad från dem som smittats med hepatit C inom sjukvården, fick samtliga som smittats genom läkemedel ersättning oavsett om de smittats före försäkringens tillkomst eller om de tillfrisknats från smittan. Läkemedelsförsäkringen ersätter i normala fall inte skador som inträffat före försäkringens tillkomst den 1 juli 1978.
Utbetalningen skedde som en s.k. ex gratia-ersättning och totalt fick 447 hepatit C-smittade ersättning för den psykiska och sociala påfrestning de haft, till ett sammanlagt belopp av 112 miljoner kronor.
Hepatit C kan ge symptom först lång tid efter det att man smittats. Försäkringen gör det möjligt att begära ersättning inom 15 år från det att den skadade upphörde att använda läkemedlet som orsakat skadan. Det betraktas som en ovanligt lång preskriptionstid mot bakgrund av att den lagstadgade preskriptionstiden är 10 år.
Läkemedelsförsäkringen är en unik försäkring, som omfattar i stort sett alla som fått ett läkemedel utskrivet på recept i Sverige, köpt det på Apoteket eller fått det i samband med klinisk prövning av läkemedel. Alla skador utreds objektivt av juridiska och medicinska experter som anlitas av Läkemedelsförsäkringen. Om experterna bedömer att det är övervägande sannolikt att skadan orsakats av läkemedel kan man få ersättning om försäkringens övriga villkor är uppfyllda.
Om man drabbats av en läkemedelsskada bör man ansöka om ersättning från Läkemedelsförsäkringen. Ett annat alternativ är att stämma tillverkaren av läkemedlet inför domstol med hjälp av skadeståndslagen eller produktansvarslagen. En process i domstol innebär högre beviskrav och tar längre tid än vad som krävs inom Läkemedelsförsäkringen.

Nyheter